Ordförande

Clas Göran Carlsson är född 1946 i Östersund.
 Fotograf.

Jag bor i Täby sedan början av 1970-talet. Mitt intresse för Homandeckarna grundar sig på de kulturella och historiska inslagen i böckerna, som jag uppskattar i hög grad.

Matlagningskonsten, som florerar i böckerna, ligger långt över min nivå. Jag har ett bibliotek på kanske 5000 volymer och mycket är böcker som behandlar historia och biografier. Givetvis finns också skönlitteratur liksom poesi bland banden i hyllorna. Klassisk musik tar upp stort utrymme i min skivsamling där Mozart är husguden.Men även visor av t ex Bellman finns i min samling.

Under det halvår (knappt) då vi inte drabbas av mörker och snö - och som plägar kallas sommarhalvår av oss optimister - ägnar jag gärna tid åt trädgården. Inte minst pioner och rosor får min omvårdnad, gärna varvad med en lång paus i en trädgårdsfåtölj när koltrasten sjunger i vår gamla ek. För lång paus, säger Elisabeth, min sambo och familjens klokaste person.

Ett par veteranbilar tar lite tid i anspråk när jag går runt dem och funderar på vad jag ska göra med dem en vacker dag, innan jag (vanligtvis) lämnar dem vidare till någon som kan åtgärda vad som göras bör. Blir det tid över - och det blir det ju aldrig - så ägnar jag mig åt klubb- och föreningsliv i olika former varav Homansällskapet är en form.

Genom att lägga upp mitt liv på nyss nämnda sätt, varvat med arbete,utan genomtänkt planering, hinner jag , i bästa fall, precis med det jag lovat att göra. I varje fall ibland.

Sekreterare

Jag heter Monika Stenlund, sekreterare i Homan sällskapet. Jag kommer från sagans och skrönans vackra Värmland och född i sjöstaden Kristinehamn på 40-talet.

Min far var född Närke och Kvistbro, han växte upp tillsammans med fem bröder och tre systrar som alla blev köpmän. Min far blev grosshandlare i Kristinehamn och innehade ett flertal butiker. Min mor var konstnärlig och en skicklig pianist. Min farfar var köpman i Kvistbro och min farmor var född på Åsagården där hennes far var häradsdomare.

Släktgården, Åsagården, ligger på historisk intressant mark. Rakt över gården, mellan uthusen och den timrade manbyggnaden med sina två flyglar, går den väg på vilken under medeltiden och fram till 1600-talet den nyvalde svenske kungen red med sitt följe fram på sin eriksgata. ( i våra dagar asfalterad men i forntiden en bred ridväg).

Jan Mårtenson,VSF och gårdsägare i Viby m.m. skrev en intressant artikel i Vecko-journalen nr 21 ( 25.5. 1977) Artikeln var illustrerad av en flygbild i färg med Åsagården i mitten av bilden.

"Där gick den gamla eriksgatan, där Sveriges kungar, på den tiden när de valdes, drog fram med sina följen genom riket för att få valet bekräftat. Från härberget i Ramundaboda i Tiveden, vårdad av S:t Antoni munkar, kom de alltså nere i vägkröken -

Kung Magnus Eriksson Smek 1319, han som tog Blanka av Namur till drottning, Erik av Pommern, 1412 Gustav Wasa 1523 och andra som red förbi. Kanske Carl IX år 1600 stod för den största prakten, när han kom ridande vägen fram med sin drottning och prinsarna Gustav (II: andre) Adolf och Carl Filip, prinsessorna Katarina och Maria och systersonen Jörgen Johan hertig av Bayern.

Ett lysande följe som starkt kontrasterande mot den dystra procession längs vägen en mulen januari dag år 1719, när 280 personer och 464 hästar följde den i Norge skjutne Karl XII… Den fallne kungen med genomskjutet kranium hade natten före vilat ut i Viby kyrka…"

Man kan inte neka till att man känner historiens vingslag över min farmors hem i Viby när man läser ovanstående rader… eller skildring?

1961 flyttade jag från Värmland till Stockholm och det har jag aldrig ångrat.

1967 gifte jag mig med Hans Stenlund, äktenskapet var lyckligt men barnlöst. Våra bostadsorter var Solna, Skokloster, Halmstad, Täby. Min Hans gick bort 1995. Året därpå fick jag en lägenhet på Strindbergsgatan och jag trivs så gott med att bo i centrala Stockholm.

Mitt arbete har jag i "Gamla stan" och jag älskar stadens puls och rika kulturutbud som jag flitigt nyttjar. Jag har spelat teater och blivit "halshuggen" på Stortorget ett flertal gånger under år 2000.

Till min läggning anses jag vara dynamisk och kreativ med stort ordningssinne. Jag har god social kompetens, älskar att laga mat och bjuda mina vänner,sjunger gärna, därtill är jag utåtriktad och glad.

Jag reser gärna över stora delar av världen men framför allt till Paris, där jag en gång hoppas att få bo. Staden vid Seine med dess charm, människorna, stadslivet, parkerna, kulturen. Min bostad kommer att ligga högt och i utsikten från ett av mina fönster vill jag se Tour Eiffel.

Kassör

Nils Peter Fernegård, född i Uppsala men boende i Stockholmstrakten sedan begynnelsen av 1980-talet.

 Gift med Ana Escalante, som är arkitekt från Palm Springs i den  kaliforniska öknen och har därigenom fått två bonusbarn Sofia och Lourdes.



Jag fastnade för Homandeckarna i början av milleniet vid besök i Sydfrankrike där jag bodde i ett gammalt sekelskiftshus med en vildvuxen djungelliknande trädgård.

 I bagaget fanns "Mord i Mauritius", som jag genast tog till mitt hjärta.

Hittade paralleller till mig själv i form av delat intresse kring kultur, historia, antikviteter, musik, konst, arkitektur, kullinariska rätter och allehanda ädla drycker samt smak av livets goda attribut.

Noterade snabbt att innehållet i Homandeckarna var både bildande, roande, njutbara samt med ett pittoreskt inslag av spänning och borde tilltala en blandad publik av läsare.

 Klubbmästare

Jag är född och uppvuxen i Lund. Efter studenten utbildade jag mig till tysköversättare vid Lunds Universitet. Tack vare denna utbildning, som jag i och för sig inte använde yrkesmässigt mer än cirka 15 år, har jag fått många internationella kontakter.

Men mitt stora intresse, mode, startades redan när jag var åtta år som barnmannekäng. Jag var sedan resemannekäng när sådana fanns, och därefter mannekängade jag vid sidan om mitt yrkesarbete. I mitten på 1980-talet startade jag en grossistverksamhet i mode, jag skapade en hel mängd kläder, väskor, skor och andra accessoarer och lät tillverka dem i Thailand, Indonesien och Sri Lanka, framför allt. Jag åkte runt på massor av mässor och sålde,  kom hem och levererade och fakturerade, ritade nya modeller och for till Asien ett par gånger om året. Omkring millenieskiftet hade detta livet blivit alltför jobbigt, min man jobbade också för mycket och tillsammans beslöt vi oss för att ta en tidig pension. Sedan dess njuter vi av livet med barn och barnbarn, åker utomlands och har tid att läsa deckare som är mitt stora fritidsnöje, speciellt sedan jag lärde känna Homan som kombinerar kultur med mord.

Som den utåtriktade person jag är, har jag som klubbmästare i många olika föreningar fått en massa sociala kontakter, och det gläder mig att jag fortfarande efterfrågas, nu i vårt kära Homan-sällskap.

Ledamot

Nils-Magnus Lobenius, bördig från Falun men boende i Stockholm sedan 2009, har en ganska stor samling böcker. Eller rättare sagt samlingar av olika genrer. Först var det barnböcker, pojkböcker, och ungdomsböcker. Det gällde att ha alla Biggles tex. De har numera övertagits av barnbarnen.

En tokig idé var att samla alla nobelpristagare. De skänktes till det lokala biblioteket, som dock inte ville ha dem för att folk läser ej sådana böcker. Det blev Rotarys loppmarknad som övertog kartongerna. Sedan 1962 har golfböcker samlats. Ett tag hade han världens största samling av golfdeckare. Den samlingen inklusive bokhylla är dock såld. I kategorin "övriga golfböcker" finns det 200 band.

Kokbokssamlingen som administreras av hustrun är lika imponerande, men hyllan med vinböcker växer snabbast. Enligt egen utsago sysslar Nils-Magnus numera enbart med vin.

Han är naturligtvis Munskänkare och har där hand om utbildning och provningar. Blir det tid över ägnar han sig åt HomanSällskapets

Vin och HomanSällskap fyller inte hela vakentiden. N-M är även verksam i Rotary, Frimurarna, Olofsgillet, Travellers Club, Sälens IF,

"Räknas det att jag är medlem i Svenska Kyrkan också?" avslutar N-M . Jo, han är ledamot i kyrkorådet, minnsan.

PS. Av utrymmesskäl togs 12 meter bokhyllor bort. Där rök alla kokböcker och 1 meter Homanpocketböcker.

N-M har kompletterat med följande:

"Som pilot i SAS har jag haft förmånen att bo på hotell under mina resor. Det blev 3630 nätter i olika sängar. 10 år av mitt liv. Och betänk då att jag låg ensam i de olika sängarna, vilket andra kanske inte gjorde. Jag använde regelbundet hotellets shampoo. Det blev 163 liter på 33 år. Det blev också 300 kg tvål. För det mesta tog jag med mig den lilla tändsticksasken på rummet. Bl a kunde jag läsa på den var jag bodde vilket var praktiskt när man byter hotell nästan varje natt. Det blev faktiskt 108000 tändstickor, eller en 36 meter hög stapel med askar. Om mina kollegor gjorde som jag under hela sin karriär blev det enkelt räknat 1 miljon liter shampoo eller en 72000 m hög med tändstiftsaskar. Inte undra på att det är dyrt att bo på hotell.

Det finaste hotellen jag bodde på var Raffels i Singpore, Peninsula i Hongkong och Oriental i Bangkok. De enklaste var Militärbasen i Thule på Grönland, i tält utanför Nairobi och i en hangar med revolutionssoldater i Liberia. Sämst var också alla hotell i Sovjetunionen."