”I Homans fotspår till Närke”
Dimman låg som ett täcke över Stockholm, när bussen körde ut från terminalen. Alla hade hittat skylten med ”Hovmansällskapet”. Felstavningen kanske beror på att VSF skrivit många böcker om hästar på den senaste tiden. Efter några mil sprack himlen upp och sedan hade vi solsken hela dagen.
Bussen var nästan fullsatt och den kommer att bli överfull när vi kommer till Viby. Många kommer långväga ifrån Skövde, Göteborg och till och med Hudiksvall.
Vi gjorde sedvanligt ett stopp vid macken i Hallstahammar. Bensträckaren var välkommen. Föreståndaren här i många år var Kåre Strömberg, som tyvärr är avliden. I boken ”Den kinesiska trädgården” omtalades han när han tankade åt Johan Kristian Homan. Detta gjorde att Kåre på macken sålde mera böcker än i bokhandeln inne i Hallstahammar. Bra jobbat!
När vi kom åter på bussen hade vi frågetävling med tio frågor om vår hjälte Johan Kristian Homan. Vann gjorde Lisbet Johansson med nio rätt. På andra plats med åtta rätt kom lag Christina och Roger Ljungblom, Ylva Pettersson och Nina Rasmusson. Förlaget hade vänligheten att skänka oss Homanböcker och det blev ett uppskattat pris av de tävlande.
Vi når målet Viby kyrka och här står massor av homaniter och även VSF Jan Mårtenson i egen hög person. Vi stiger alla av och bekantar oss med varandra innan VSF tar plats på trappan som leder upp till kyrkogården och den vackra kyrka.
VSF berättar om Johan Kristians far som var präst här i Viby kyrka. Varför det blev Viby beror på att VSF:s morfarsmorfar Gustaf Wilhelm Gumaelius var kyrkoherde här. Mitt över vägen ligger Kyrkskolan i ett rött hus. Det var en B-skola.
”Vi framlevde våra skoldagar i en ålderdomlig, lantlig form som innebar att två klasser, ibland tre, undervisades samtidigt. När några hade rättskrivning räknade andra medan en tredje grupp läste högt ut ”Nils Holgersson eller något annat sanktionerat verk. Allt till ackompanjemang av knäppningarna från brasan i den stora järnkaminen i hörnet och skrällande hostningar från barn med lång skolväg och dåliga skor”.
Eftersom vi är så många kör VSF först i egen bil som vägvisare och följs av en stor buss och ett koppel av bilar som kör genom landskapet på väg till Gippersta.
Gården var länge den länk i Sverige som makarna Mårtenson hade under sina utlandsår. Här firades semester, jul och påsk.
Det är ett rödmålat hus, byggt av liggande timmer med svarta knutar. Från kalkstenstrappan ser man ut över ett stycke Närke. Här gick den gamla eriksgatan där Sveriges kungar red med sina följen på den tiden de valdes vid Mora stenar.
På denna gård skrevs den första boken om Johan Kristian Homan, i ett hörnrum på övervåningen efter ett telefonsamtal från grannen Timo Kärnekull som köpt ett bokförlag och saknade författare. För vår del blev ju detta ett lyckokast.
Vi som älskar denne antihjälte som lever ett stilla liv i Gamla Stan och som på olika sätt alltid blir inblandad i mord och andra ruskigheter. Det är för hans skull vi idag reser runt i landskapet och njuter av samma vyer som vår hjälte upplevt.
Här åt vi vår medhavda matsäck och pratade Homanminnen med varandra. Gården har numera en annan ägare, som hade vänligheten att låna ut trädgården till oss. VSF läste ur böckerna ” Utsikt från min trappa” och ”Häxhammaren”. Läs dem gärna!
Resan gick vidare till Viby Prästgård. Här bor och verkar den flitige och företagsamme kyrkoherden Benjamin Lundqvist. Du kan om du vill ta in och bo i det Vandrarhem som är iordningställt på prästgården. Han har även läst ” Drakguldet” och där berättar Johan Kristian att hans pojkrum låg på tredje våningen. Det finns idag ett tomt rum däruppe, som ni kära vänner kan få vara med att möblera upp. Ett HOMANRUM med andra ord. Har ni idé om hur det ska möbleras så hör av er till: benjamin.lundqvist@svenskakyrkan.se. Han tar emot alla förslag.
Vi gick även runt i den gamla prästgården som är renoverad. Där fanns mycket att titta på.
Man håller på att anlägga ”samma” trädgård som fanns på Prosten Gustaf Wilhelm Gumaelius tid. 1834 anlade han sin trädgård och han grävde själv. Den låg i ett idealiskt läge med södersol och en långsam sluttning ner mot Vibysjön. Han köpte fröer i Strängnäs inför flytten till Viby.
Resan gick sedan vidare till Askersund. Vi beundrade kyrkan som är ritad av Jean de la Vallé, en av Riddarhusets arkitekter och Erik Dahlberg, mannen bakom Suecia Antiqua.
Heidenstam använde orden ”landsbygdens Riddarholmskyrka”. Vi såg det stora kullerstensbelagds torget och denna lördag pågick torghandeln där. Här ligger ICA som Johan Kristian Homan handlar i när han är i Askersund eller dess närhet.
Vi kör mot Åmmebergs herrgård. På trappan hälsas vi välkomna av Ingrid och Jan Mårtenson som sedan 1986 sommarbor på herrgården. Hit kom man när Gippersta blev för litet för familjen.
Den nuvarande herrgården var tjänstebostad för gruvdirektören, men ansågs under senare tid för stor för honom och huset såldes.
VSF:s hustru Ingrid Giertz Mårtenson har skrivit en akademisk avhandling om gården och hon berättade att arkitekten hette Ivar Tengbom, mannen bakom Konserthuset i Stockholm, Högalidskyrkan och Sankt Nikolai Kyrka i Halmstad, ritade det nuvarande huset. Vi fick höra massor om husets historia, allt medan vi bjöds på förfriskningar i stora salongen.
Sedan gick vi till Orangeriet och där finns druvstockar från början av 1900-talet. De bar massor av små blå druvor som inte var mogna ännu. Det var kanske tur för vi var många. Ingrid berättade att de äter och ger bort frukten. Men visst är det exotiskt med vindruvor i Sverige. Här växte även persikoträd och det ger mycket frukt. Frukten är små som golfbollar och mycket saftiga. Citronträdet som bar frukt står här under sommaren. men får sedan övervintra i gästhuset. En stor härlig Mårbackapelargon stod på bordet.
Vi tackar för att vi fick gästa detta hemtrevliga hem en stund.
Äntrar bussen och åker för att titta på den Katolska kyrkogården, som är belägen i skogen vid Åmmelångens strand. I boken ”Tsarens guld” är den rysk och jag trodde att den var uppdiktad och inte fanns i verkligheten.
Men den finns! Vid våra tidigare resor har vi varit här i maj/juni och då blommar massor av liljekonvaljer här i skogen.
Vi gick runt och läste på gravstenarna och det fanns en från 1995. Här är stilla och tyst och vi passar på att tacka Jan Mårtenson för att han har tagit sig tid att visa oss sitt Närke innan han tar vägen hem över fälten till sin gård.
Vi tackar även Leif Berg som lagt ned tid och ork för att vi skulle få denna härliga resa som ger många minnen i framtiden.
Något att tänka tillbaka på i vinter när snön ligger djupt.
Vår chaufför Peter fick av Jan en Homandeckare med dedikation som tack för en behaglig färd mellan Stockholm och Närke.
Monika Stenlund
